Dagens Nyheter – 2 maj 1868, sida 2

— Ni älskar mig, sade han, emedan ni nu straffat den siste af er makes mördare, är det icke så? O! jag har gissat allt, min fru; jag har förstått allt!... Denne mördare, på hvilken ni sist hämnats, var en gubbe, en gubbe som en stund förut blifvit förskjuten och förbannad af sin egen son... eller huru, min fru? Hon sänkte hufvudet och stammade: — Han hade dödat min make... Den unge mannen ropade med ljudlig röst: — Han var min fader! Dessa ord, denna blick, denna röst förskräckte hämnarinnan. Hon sjönk ned på sina knän, slog ihop händerna och sade under snyftningar: — Förlåt mig... jag älskar dig... jag skall tillbringa mitt lif vid dina knän... Jag försäkrar att du snart skall glömma denne man... — Han var min far, upprepade Armand. — Nåväl, eftersom jag är dig förhatlig, skall jag undfly dig, jag skall fara till verldens ända, du skall aldrig återse mig, du skall aldrig höra mitt namn nämnas.... Men förlåt mig! — Ni har drifvit mig till att förbanna min far! svarade Armand med dof stämma. Hon qväfde en snyftning, steg upp, gick åt dörren och yttrade derefter åt den unge mannen : — Farväl... Armand... farväl!... Och eftersom jag har beröfvat er denna förmögenhet, hvilken ni hittills trott vara laglig, så låt mig ersätta den skada jag gjort genom att skänka er allt hvad jag sjelf eger... Jag tar min tillflykt till ett kloster... Men knappt hade hon yttrat detta och Armand hade ännu icke fått tid att svara derpå, då Job inkom, ropande: . — Herr Armand, förjaga denna qvinna, kasta hennes guld i ansigtet på henne och döda er--Hon har nyss afhändt er far lifvot... 4 Och -don-gumle soldaten uppslog på vid galvej