RR Den danska ministeren tyckes af den svenska ha lärt konsten att göra parlamentaviska statskupper på det sättet att den hotar att afgå om den icke får sin vilja fram äfven 1 frågor, hvilka ministåren icke framställt såsom kabinettsfrågor. Det hände i landstinget att då der afhandlades ett förslag till lag, enligt hvilket det skulle vara tillåtet personer inom församlingarne att förena sig om att hålla särskild själasörjare, dock med fortfarande skyldighet att,gifva tionde åt det ordinarie presterskapet, att en del medlemmar af tinget satte sig emot denna lag derför att den var stridande mot andan af grundlagen, som går ut på att tillstädja folket att sörja för sina religiösa behof huru det finner för godt; den föreslagna lagen var i dessa motståndares ögon början till en inskränkning af den i grundlagen medgifna fullkomliga friheten från all statskyrklighet, från al officiel kult, från allt presterligt monopolium. Konseljpresidenten gjorde härefter det för tinget alldeles oväntade och högst öfverraskande meddelandet, att ministeren skulle afgå, om detta lagförslag icke blefve antaget. Derpå svarade en af tingets förnämste medlemmar, Madvig, följande, hvilket vi meddela såsom lärorikt äfven för 0Ss: En mivistör är berättigad att afgå, då den möter ett oöfvervinnerligt motstånd ivigtiga frågor, hvilka stå i sådant förhållande till ministörens hela politiska ställning, att ministören icke kan åtaga sig att havdbafva regeriogen, om dess framlagda förslag icke går igenom. Men detta är dock för ingen del fallet med nu ifrågavarande lagförslag, ty till och med om denna lag förkastas, skall ministeören likaful!t kunna fortfara att hålla regeringstömmarna. Ministeoren är ju icka bildad med en reform i kyrkoförfattningen sågom program och den har icke heller förut fästat någon syonerlig vigt vid den nu föreliggande frågan. Ända tills för tre fjerdedels år sedan bar ecklesiastik-departementet förvaltats af en man, hvilken intog en så att säga afvaktande och obestämd ställning till alla dylika frågor. sätt kunde bilda sig en årigt om ministörens tankar, var man berättigad till att tro, det ministeren snarare var en motstindare till, än en vän af frimenighetslagen. (Hör!) Ja, den då varande ectleBiastik-ministern uppträdde under förra rikedagen snarare emot valmenighetslagen än han visade sig likgiltig för densamma. Men under dessa förhållanden är det konstitutionelt oberättigadt, om ministeren gör nu förevarande fråga till en kabinettsfråga. (Hör!) Om ministeren au af detta skäl afgår, finnes ingen på detta rum. gom har konstitutionel skyldighet att bilda ett nytt kabinett. Det finns ingen på detta rum, som-genorm sitt motstånd har gifvit ministören, har tvärtom alltid gifvit minktören ett lojslt och kraftigt understöd, (Hör! Hör!) och icke minst har detta varit fallet med det parti, till hvilket talaren hör. Det finnes många exempel på, att landsthinget stått på ministorens sida mot folkethinget. Men under dessa förhållanden finnes nu icke skäl för de representanter, hvilka, liksom talaren, voro bestämde för att rösta mot lagen, att frångå detta sitt beslut vid omröstningen, endast på grund af konseljpresidentens förklaring. Talaren haderedan före denna förklarings afgifvande beslutat sig för att rösta mot lagen; men om han än icke förut bade fattat detta beslut, skulle han säkert hafva gjort det sedan han hört konseljpresidentens förklaring, ty det är svårt att fatta, det regeringen verkligen skulle vilja betrakta frimenighetslagens förkastande såsom en giltig orsak till att afså, om den annars vore hugad att längre qvarstå. Endast af den orsak, att talaren önskar stabilitet inom regeriogen, skulle det vara honom kärt att få behålla den nuvarande ministören, och han anser i öfrigt ministrarnes afgång vara onödig; men han kan dock icke ingå på de nu uppställda vilkoren för ministörens qvarblifvande. . skål atyktgå gj Landsthioget. Och för så vidt man på annat