Dagens Nyheter – 1 maj 1868, sida 1

öfverste; jag är icke mer den man, ni sett på slagfältet svänga sitt regementes standar midt i kulregnet... Jag är en usling... — Ni! utropade Job utom sig och troende att öfversten fått ett anfall af galenskap. — Job, fortfor hr Leon, emellan min förflutna ärorika tid och den stund som nu är ligga tiugu år af förräderi, skam och feghet. Job, jag blef en dag brottsling, emedan jag hade en son, en son som jag afgudade, som jag ville göra rik, lycklig, hedrad... För att skaffa penningar blef jag mörpare... tjuf... Och öfversten sänkte allt djupare och djupare sitt bufvud inför den andre gamle mannen, som, ehuru han stod lågt på samhällets trappa, kunde qvarstå med högburen panna och utan att benöfva nedslå sina ögon. Med dof stämma och undir suckar och snyftningar afgaf herr Leon i få ord sin bekännelse inför Job, hvilken under afhörandet af densamma oupphörligen ryste af fasa. — Ack! mumlade öfversten tillintetgjord, fördömer och förnekar mig äfven du? — Jag, svarade Job allvarligt, jag förlåter er för er sons skull. — Min son! min son! utropade öfversten i bjertslitande ton. O1! det-är för att falla på knä för honom, det är för att se honom för sista gången, det är för att utverka mig nåd och förlåtelse af honom, som jag kommit hit... Job, förjaga mig icke, var god, var ädelmodig, för mig till min son... Och den gamle brottslingen fästado på honom en bedjande blick. — Er son; sade Job, är icke här. Jag vet ej hvar han är... Ötfversten uppgaf ett rop: — Min Gud! mumlade han ångestfull. I detta ögonblick öppnades hotellets port och ett fruntimmer inträdde, som sade åt öfversten:t