Dagens Nyheter – 30 april 1868, sida 2

Och som han icke kunde förlåta och icke ville fördöma denne store brottsling, som var hans far, vände han bort bufvyudet och — flydde. — Gud! jag tror att jag blir tokig, mumlade har. Då Armand steg upp i den vagn, uti hvilken han åkt till sin fars bostad, var han så förvirrad, att kusken icke vågade fråga hvarthän han skulle köra honom. Mannen tog för afgjordt att det skulle bära af till Damens med svarta handsken hotell och styrde derföre kosan dit. Under vägen beherrskades Armand helt och hållet af en fix id6: betala markisen de Santa Croce, sedan döda honom och slutligen sig sjelf. Men hura skulle det gå till att få penningar? Hade icke markisen sagt honom att hans fars förmögenhet var frukten af stölder och mord? Och när han uppmanat ötversten att gifva sin oskuld tillkänna, hade ju denne fallit på knä och bedt om nåd i stället för att intagas af vrede såsom en hederlig karl, då han förtalas. — Aldrig! aldrig! tänkte Armand. Sådana penningar vill jag icke använda till att betala mina skulder. . Och den olycklige unge mannen slog sig förtviflad för hufvudet, frågande sig hvar han skulle finna den cnorma summa han behöfde, ty han kunde icke heller mera tänka på att sälja sitt hus, sina hästar och möbler m. m. Allt detta bade han ju fått af denne brottslige fader, som han hittills älskat och vördat... Armand hade många vänner i Paris. Men hvilken vän lånar väl ut tvåhundratjuguåttatusen francs utan säkerhet för återbetalningen? Och Armand hade numera intet — han hade Mifvit fattig ifrån det ögonblick då han förnam ur hvilken källa hans förmögenhet härflöt. Vagnen fortfor att rulla framåt till dess dena