Dagens Nyheter – 30 april 1868, sida 1

kan icke vara en bot. Ni är skyldig mig ert blod ända till sista droppan. — Min herre, genmälde neapolitanaren, jag heter markis de Santa-Croce och jag bor Tait-. bout-gatan N:o 44. Jag skall hela dagen afvakta cra sekundanter. — Redan om en timma skola de vara hos er, utropade Armand utom sig. — Med de tvåbundratjuguåtta tusen francs, som ni är mig skyldig, förmodar jag, hånade neapolitanaren. Armand bicknade. — Ty, tillade markisen, ni vet väl att man icke duellerar förrän man betalt sina spelskulder. — Ni skall få pengarne, sade Armand. Och han lemnade salongen samt for sin väg, blek och med beklämdt bjerta. Han begaf sig direkte till sin fars bostad vid Pompe-gatan i Passy. Öfversten var redan uppstigen och promenerade fram och tillbaka i sin trädgård, då hans son kom till honom. Han uppgaf ett rop af glädje, då han blef varse den unge mannen; men denna glädje blef af kort varaktighet. Armand såg förstörd ut; då den gamle fick se närmare på hans ansigte och kläder, började han helt hastigt darra. — Min far, sade Armand med rörd men likväl temligen fast stämma, förlåt att jag förbigår allt hvad inledning och förklaringar heter. Det är fråga om en allvarsam sak, och tiden hastar... — Min Gud! utropade öfversten; hvad är å färde? — Huru stor är den förmögerhet ni tillämnar mig, min far? — En million... Men... — Kan denna förmögenhet utan svårighet åtminstone till någon del realiseras? — Ja visst; men hvarför?