Dagens Nyheter – 30 april 1868, sida 1

Han uppsökto i Paris ett fruntimmer till hvilket han fattat kärlek. Detta fruntimmer hette Leona. Grefve de la Pulcinella förde henne till Neapel och gifto sig der högtidligen med henne. Sedan vigseln var förrättad, reste han från staden i afsigt att begifva sig till sitt slott. Men Leona hade i Paris varit älskad af en ung man, som hon öfvergifvit och som svurit att återfinna henne. Denne man var medlem äf en förening, bestående utaf skurkar, mördare och tjufvar, och hvars styresman hette... Ahl! afbröt sig markisen, i det han skrattade hånfullt, jag är öfvertygad om att det namn jag nu bär på läpparne skall hos er framkalla en viss obenaglig rörelse... — Låt höra det, sade Armand lugn. — Nåväl — mördareligans chef var öfverste Leon. Armand uppgaf ett rop och tog ctt steg tillbaka. Hans ögon blixtrade af vrede. — Det var er far, fortfor neapolitanaren. Den unge mannen slet af sig en af sina handskar och ämnade kasta den i ansigtet på markisen de Santa-Croce. Men denne fattade honom Å armen och hejdade honom såledas, säande: E — Lugna er, min herre. Mellan personer med vår saus och bildning behöfver sådant der oskick icke komma i fråga. — Ni har förolämpat min far! — Nej, visst icke. Jag har blott sagt sanningen. Er far har varit en mördare och en tjuf. Den förmögenhet, han eger och hvaraf ni njuter, är frukten utaf en kedja af de gräsligaste brott. Markisen uttalade detta med så mycken öfvertygelse att öfverstens son kände allt sitt blod stocka sig kring bjertat. — Han är min far! sade han med qväfd stämma, och fadren till en man sådan som jag