Dagens Nyheter – 28 april 1868, sida 3

vilja vara min förtrogne, skall jag tala om för er något som ri änmu icke vet. Armand spratt till. — Det värf, hvarom ni talar, fullbordades icke i Badeid. Icke ens i Paris har det blifvit till follo utfördt. — Huru? Herr de Flars... — Herr de Flars var icke den siste af de mördare, som jag förföljer. Armand ryste. — Och, återtog Damen med svarta handsken, den man, som det nu återstår mig att straffa, som var de andras chef, som förledde dem att beträda och uppmuntrade dem till att fortgå pi brottets väg... — Nåväl? — Jo, jag skulle helst ha velat utan ert biträde hämnas på honom. Hon uttalade dessa ord med darrande stämma, såsom om en förfärlig strid utkämpades inom henne. — 0! sade Armand, tillhör jag icke er med själ och kropp? Jag är beredd att lyda, hvad ni än befaller... — Majoren har rätt, tänkte Damen med svarta handsken; hvad ödet er gång beslutat måste menniskan underkasta sig. Derefter sade hon helt högt: — Nåväl! må ske; ni skall åter få bli min medhjelpare. Jag skall använda er såsom ett medel för min hämnd. Min mening var att aflägsna er ifrån mig, men ödet vill annorlunda. — Jag älskar er, sade han med passion. Hon steg upp och räckte honom handen. — Kom till mig i morgon, sade hon. Jag väntar er klockan tolf. Farväl! Utom sig af glädje följde Armand henne nod till vagnen och öfverhöljde för sista gången hennes hand med kyssar.