BANMEN MED SVARTA HANDSKEN. (Fortsättning af Det Hemliga Förbundet.) (forts. fr. föreg. n:r.) — Ack! inföll Fulmen, jag tror mig hafva gissat hvari det kommer att bestå: hon vet att hans son ntgör det enda föremålet för hans ömhet, vid honom knyta sig alla hans förboppningar och alla haus farhågor, och genom att störta Armand i olycka skall hou således träfra öfversten på den ömtåligaste sidan. Maurice ryste. — Det är tyvärr så att deune öiverste Leon, den fordom så djerfve och hjertiöse skurk, på hvilkens befallning så mycket blod utgjutits, för rärvarande, så till sägandes, nära nog uppgått uti sin son, Mans eget lif har icke för honom något värde, han tänker icke mera på sig sjelf, utan Armand är bans alt, och han kan således icke gerna straffas på något annat sätt än medelbart genom honxom... Jag tror att Damen med svarta handsken länge har tvekat att Jåta den oskyldige lida i stället för den brottslige; men förmodligen har hoa nu fattat sitt beslut. Flera gånger har hon sagt till mig med on viss vrede: ; — Hör på, för bort den unge mannen, om ni älskar honom, för honom långt bort ifrån mig, till verldens ända, Om så behöfves. — Nå, hvarför har ni icke efterkommit denna uppmaning? — Ack! jag har ju redan sagt er att Armand älskar henne, att han trots mina böner stannat hos henne såsom en slaf, såsom ett villigt redskap... Han har tjenat denna qvinna, ban har varit henne bebjelplig vid hämadplanernas utförande... t — 0! utbrast engelsmannen.