Dagens Nyheter – 27 april 1868, sida 3

Elystes, och hon språkade med tvenne personer, Lord G... och Maurice Stephan, i den charmanta salong, der vi en gång läto läsaren såsom osynligt vittne närvara vid en soupber. ; De tre personerna hade tagit plats i hvar sin fåtölj. F.d. dansösen betraktade siva gäster, som synbarligen önskade en förklaring öfver något — derom vittnade de frågande blickar de gång efter annan kastade på sin värdiona. -— Jag slår vad om att ingen af er kan gissa, hvarför jag kallat er hit, sade ändtligen Fulmen. Den ädle lorden skakade hufvudet. Maurice ee som var mera språksam af sig, svarade: — Jag har nu i tio minuter rådbråkat min hjerna, utan att lyckas... — Nåväl, afbröt bonom Fulmen, det är för att tala om Armand. Lord G... spratt till. — Huru! utbråst Maurice häpen; 1 närvaro af... mylord? — Mylord är min vän, — Ja, sade engelsmannen med värma. — Äfven då det är fråga om... Armand? — Ja visst. :— Nog har jag sett och hört en mängd besynnerliga saker här i verlden, företrädesvis i Paris, yttrade journalisten, men någonting, som mera förvånat mig har jag aldrig erfarit. — Min käre Maurice, återtog Fulmen, ni är sjelf alltför mycket romanförfattare för att tro det i verkligheten händelser tima och intriger spinnas, som i sällsamhet och intresse öfvergå allt hvad en fantasirik skriftställare kan uppdikta... — Usch ja, verkligheten är så torr, så tråkig. — Ja, seder hvad jag anser vara det största felet hos författarno i våra dagar: de söka ämnen för sina skildringar, icke i verkliga lifvet, utan i inbillningen.