Dagens Nyheter – 27 april 1868, sida 2

— Jo, barnen äro nu åter på väg till sitt föräldrahem. Redan om fem minuter böra de ligga i sin moders armar. — Ni hör, sade Damen med svarta handsken till Emanuel. Denne uppgaf en suck af tillfredsställelse. — Och nu, återtog bämnarinnan, skall ni i sällskap med herr de Mort-Dieu göra en resa till Havre. Här har ni pass och respengar, tillade hon, lemnande honom de båda vexlarne å tvåhundrafemtiotusen frans hvardera och ett pass, utfärdadt för en person med namnet Charles Marcelin. — Men hvarthän skall jag taga vägen? Icke är det väl meningen att jag skall stanna i Havre? . — Nej derifrån afgår i morgon ett seglande fartyg, la Belle-Provengale, direkte till Ostin dien. Med detta fartyg skall ni följa — och jag råder er att aldrig återvända till Frankrike, såvida ni ej vill att er maka och era barn, i stället för att älska och vörda ert minne, skola förakta er... — Min maka! mina barn!... O, store Gud! Emanuel uttalade dessa ord under snyftningar och föll derefter till golfvet. Han hade förlorat medvetandet. — Bär honom i vagnen, befallde Damen med svarta handsken. Den kalla nattluften skall snart väcka honom till lif. — Ah! min fru, mumlade herr de MortDieu; ni är obeveklig. När Emanuel åter uppslog sina ögon, befann han sig i en resvågn, som rullade med hastig fart utefter en landsväg. Natten var kall och regnig. — Hvar är jag då? frågade han. Men han varseblef straxt derefter baron de