Dagens Nyheter – 25 april 1868, sida 3

— Er läkare har lemnat er mycket lugn. Han har gått ut, utan att ana eller befara någon olycka och har icke meddelat sitt folk några särskilda föreskrifter om vaksamhet. Ni har emellertid begagnat er af era vaktares ouppmärksamhet, ni har gått ut och lemnat bakporton å glänt... Och som Seine-floden är alldeles här bredvid, har ni kastat er i densamma, lemnande er hatt på kajen. Markisen, som redan var så härdt pröfvad, ryste ofrivilligt. — Jag skall således dö? frågade han. — Nej, svarade hämnarinnan. Hon ringde på en klocka, och två män, desamma som tjenstgjort såsom kusk och betjent, då Emannel åkte från Monsieur-le-Prince-gatan, inträdde, bärande på sina axlar ett föremål, som tycktes vara särdeles tungt och som var omsorgsfullt omlindadt med ett stycke groft tyg. På ett tecken af Damen med svarta handsken, lades detta föremål på golfvet. Hon sade derefter till den ene af männen: — Är allt i ordning? — Ja, min fru? — Resvagnen. . — Väntar några hundra steg härifrån. — Dot är bra. Åter gjorde hon ett tecken. De båda männen aftäckte det föremål, som de medfört, och markisen tog ett stog tillbaka, gripen af fasa. Det var ett lik! — Qch detta lik var förfärligt att åse. Ehuru alla kännemärken vittnade om att den döde helt nyligen aflidit, var hans ansigte alldeles vanstäldt. Ett gapande sår, som kunde anses vara följden at ett fall, sträckto sig från ena kinden ända upp till bårfästet. Näsan var klufven och en del af tänderna inslagna. Det var omöjligt att göra sig en föreställning om huru detta ansigte en gång sett ut, om den aflidne i lfstiden varit vacker