gen äktenskaplig himmel, hushållerskorna visste nu rakt intet hvar de skulle göra af tiden och köksorna började föra ett latmanslif. Man bara åt Liebigs kött-extrakt, kände sig alltmer välmående och trodde Gud, Liebig och det sydamerikanska kött-extrakt-kompaniet om godt. Men de makter, som aldrig unna menniskorna någon ostörd glädje, hämndgudinnorna, Eumenidernä, vakade; de satte sig i verksamhet och sammansvuro sig med — professor Almån i Upsala, för att störta den allmänna friden och återgifva bekymret dess hedersplats i hushållen. — Det är bara kryddadt vatten, sade hr Almån. Det är så gu inte rentvatten en gång, utan uppblandadt med litet piff och puff med tillsats af svassande hocus-pocus, skrek Upsala-posten. När en hund börjar tjuta, då instämma genast grannskapets alla hundar, det är en känd sak. — Det är inte en gång rent vatten, det är bara hocus-pocus, ljöd det från landets alla hörn. Allmänt lyssnande och allmän bestörtning! Jag känner en familj långt up på norr, som under en månads tid snart sagdt ej förtärt annat än Liebigs köttextrakt. Barnet i huset led af skrofler och var magert, husfadren hade magkatarr och började bli genomskinlig, frun hade stundom besynnerliga anfall åt hufvudet af den besynnerligaste af alla sjukdomar och var — om det bekanta uttrycket tillåtes mig — mager som en skrika. Köttextraktet kom, frun började portionera ut sina knifsuddar, det smakade förträffligt, sjukdomssymptomerna försvunno och familjen tilltog märkbart i fetma för hvarje dag. Kom så hr Almens attentat. Familjen är nu åter på tillbakagående: än mer, den har fått nya plågor, åtminstone fruktan för sådana. — Tänk, sade mannen till mig ör ett par dagar sedan och såg obeskrifligt bekymrad ut — tänk om vi allesamman äro på väg att få vattusot! Jag har aldrig väntat på någonting så ifrigt, som på att få se om ej någon skall ha förmåga att vederlägga hr Almen. Derpå väntar nog hela allmänheten med den största oro. För att ha någon angenäm förströelse under tiden, skulle jag vilja tillråda allmänheten att göra ett besök i Föreningens för nordisk konst exposition, som pågår alla dagar i föreningens lokal en trappa upp i Berns hus, ingången från Näckströmsgatan. Der finnes för närvarande mycket att se, till och med mycket verkligt vackert. Med lika skäl som man kunde säga, att denna förenings sista vinstutlottning var den värdefullaste, som förekommit sedan föreningen för nordisk konst stiftades, kan man påstå att den nu pågående expositionen är eh al de rikhaltigaste och intressantaste, som föreningen någonsinn haft. Man finner der representerade namn, som inom den fosterländska målarkonsten redan intagit framstående rum, och äfven namn, som säkert en gång skola helsas som stjernor, om icke solar, på vår konsthimmel. Jag öfverlemnar åt allmänheten sjelf att se och bedöma och vill endastifästa uppmärksamheten på en liten konstprodukt, som lätt kunde förbises, något som den visst icke förtjenar. Det är ett af den blygsamma husslöjdens förnämsta verktyg, i gamla tiden ofta sedt och gerna användt i de förnämas hem, i högan lofts bur, men nu förvisadt till bond, och torparstugan, nemligen en spinnrock. Men hvilken spinnrock! Jag vågar påstå, att den allra förnämsta fröken, den superfinaste prinsessa ej skulle kunna önska sig en vackrare rock att spinna på — om hon nemligen hade lust att spinna. Man vore frestad att tro, att denna spinnrock är en af dem, på hvilka sagans små prinsessor tvinnat sina garn af guld, man vore frestad att tro det, om e6j en papperslapp låge bredvid och upplyste, 4tt det lilla konstverket ör förfärdigadt af posgessionaten ÅA. L. Levin och kan få köpas för 300 rdr. Denna summa kan visserligen synas stor, men vi kunna gerna komma öfverens om, att hr Levin alldele3 icke för det priset spinner silke på sådana spinnrockar. Huru lätt det är att oskyldigt få en klick på sig, vet mången af gammalt; hr S— vet det sedan ett par dagar. Hr S— gick i onsdags på Carl XIII:s torg och spekulerade öfver hvad i Herrans namn de stora stenmassorna, som der finnas uppstaplade, skola användas till. Hr S— sätter en heder uti att vara menniska och att ingenting menskligt skall vara honom främmande; är för öfrigt den hederligaste själ på jorden. Som sagdt, hr S— gick och funderade öfver hvad meningen var med stenarne, då han på en af dem fick se liggande en portmonnä. — Hml. En portmonnä, den är tappad — tänkte hr S— och tog upp den. Portmonnän var ganska snygg, men äfven ganska tunn. Hr S— öppnade den. Ej ett öre fanns deri, endast ett hopvikt papper, som han vecklade upp och hvarpå han läste : Hvarför hade du så brådtom att taga denna nortmonnä? Derigenom visade du din tjufaktiga