Dagens Nyheter – 24 april 1868, sida 2

— 0! utropade markisinnan, rädda min man, min herre... och Hela min förmögenhet... Majoren afbröt henne leende: — Jag bebor i Passy ett litet hus, beläget invid floden, sade han. Det största lrgn råder der, och om ni vill anförtro den käre sjuke åt mig, skall jag föra honom dit redan i afton. Jag anser mig nästan kunna ansvara för att han skall blifva frisk igen. . — Ack ja, min herre, för honom hvart ni vill, om blott jag får komma och se honom... alla dagar... — Ja, och hans barn böra äfvenledes ofta besöka honom. — Ja, min herre, ja, mumlade den arma qvinnan, som oupphörligen grät ymnigt och bittert. — Och nu, tillade den föregifne doktorn, bör ni aflägsna er, min fru, emedan er sorg och era tårar möjligen kunna förvärra hans onda... Men kom i afton till Passy klockan mellan åtta och nio samt för era barn med er. Och herr Arleff vinkade herr Octave de R... till sig och hviskade åt honom: — Följ fru markisinnan. Emanuel såg och hörde allt detta, och han syntes vara på en gång fysiskt och moraliskt förlamad. Han såg sin maka gå ut, utan att han hade styrka att yttra ett enda ord eller ens göra en åtbörd för att qvarhålla henne. Först sedan dörren tillslutits efter markisinnan och vicomten, fick han kraft till att resa sig upp och säga till majoren: — Ah! eländige! vill du också nu säga att jag är galen? — Föredrager ni, svarade majoren kallt, att jag för markisinnan angifver er såsom mördare ? Och vid dessa ord begynte Emanuel darra och stammade: — Hvad vill ni då göra med mig ?