vandringen. Från Columbia i staten Mississippi skrifves till en tysk tidning åtskilligt som bekräftar våra yttranden, att endast det inre, den vestra delen, af Nordamerika, är lämpligt fält för utvandrare (men det fordras temligt kapital för att komma dit) och att om än den allmänna förlägenheten i Nordstaterna är öfvergående, den dock justi år är så svår, att ingen bör nu begifva sig dit, som behöfver genast förtjena penningar. Skrifvelsen lyder så: Då i alla tidningar berättas, att i staden Newyork, Amerikas förnämsta handelsplats, öfver 60,000 personer äro i saknad af arbete och följaktligen af bröd, att väl en tredjedel aflandets affärshus stoppat på de sedvaste sex månaderna, att landet: största fabriker inställt sin verksamhet och de vid desamma anställda arbetarne äfven blitvit brödlöse, kan man göra sig ett begrepp om, huru svårt det måste vara att arbeta sig upp här. Först nu framträda tydligt de spår af elände, hvilka kriget efterlemnat. Endast i Western, hvilken öfverhufvud taget led minst af kriget blir ställningen med hvarje dag bättre, och äfven Texas, Missouri, Kansas, Arkansas och Nebraska fyllas för hvarje dag alltmera med invandrare, synnerligen tyskar. Det rika Norden skall sannolikt repa sig redan inom ett år. Annat är det med den fattiga och utsugua Söderv. Här skall det åtminstone åtgå fem år, innan man någotsånär bunnit repa sig. Den amerikanske korrespondenten uttalar slutligen följande varningsord, mot utvandringsagenter: Det är derför icke skäl att fösta ringaste afseende vid agenterna för Södern, hvilka lofva guld och gröna skogar. Jag kan icke nog varna mina landsmän för att låta bedraga sig af desse värfvare. Man talar här i landet om utvandringsaffären såsom om det gällde att köpa boskap, och man motser med längtan de nya sänd