Dagens Nyheter – 22 april 1868, sida 3

— Emedan vi icke vilja att brefvet skall förkomma förrän en viss person har sett det. — En viss person... hvem menar ni? — Iogen annan, inföll baronen, än min f. d. stjufmor, den charmanta markisinnan de FlarsMontgory. — Eländige! ropade markisen. I detta ögonblick hörde man bullret af en vagn som stannade utanför hotellets port. — Jag vill slå vad om att vi nu ha henne här, sade herr de Mort-Dieu, i det han sprang till fönstret. Jaha... Ursäkta mig, markis; men ni förstår väl att jag icke kan visa mig för fruntimmer i denna visserligen originella men något för mycket lätta kostym... Jag skyndar att göra min toalett. Och baronen gick ut, insvept i sitt lakan. Markisen tänkte icke på att qvarhålla honom, till den grad hade den sist framställda hotelsen nedslagit hans mod. s Det var verkligen markisinnan de Flars-Montgorn, som anlände, ledsagad af vicomte Octave e R... a — Min herre, sade helt hastigt major Arleff till Emanuel, lägg er nu igen på soffan. Emanuel lydde, utan att sjelf veta hvad han gjorde. N Några sekunder derefter uppläts dörren, och fru de Flars samt vicomten kommo in. Markisinnan uppgaf ett rop af glädje och kastade sig i sin Mans armar, som han sträckte möt henne. — Ack! käre Emanuel, stammade hon; hur är det med er?... Man har sagt mig att ni skulle vara så sjuk, så sjuk... Min innerligt älskade man, har någoating händt er? — Nej, just ingenting, som förtjenar omtalas, svarade markisen. Och hans makas närvaro, hennes hjertliga leende och hennes milda, vänliga blickar kommo