Dagens Nyheter – 22 april 1868, sida 2

— God dag, markis, sade han leende. 0 Emanuel betraktade honom med häpnad. Baronen satte sig i en gammal fåtölj; som var placerad midt framför soffan och sade: — Låt oss nu språka med hvarandra en stund. 2 — O! jag tror, jag blir tokig! stammade markisen, hvilkens förvåning och förskräckelse nu stigit till sin höjd. — Medgif att ni icke väntade få se mig uppstånden från de döda, yttrade baronen i gäckande ton, under det han gestikulerade med grmar och ben, för att riktigt visa att han lefde. Markisen teg och fortfor att ha sin blick fästad på honom. — Men, min vän, tillade herr de Mort-Dieu, nu när komedien utspelad, skall ni få veta sanningen, — Sanningen? stammade Emanuel, som omsider återfick törmågan att tala. — Ja, markis, långt ifrån att vara död, lefver jag och mår alldeles förträffligt. Se härj tag min hand, så skall ni känna att den är alldeles varm. Baronen utsträckte sin hand och vidrördö dermed Emanuels. Denne spratt ofrivilligt till. — Hörpå, min bäste markis, sade herr de Mort-Dieu, hur är det möjligt att en man sådan som ni, en filosof, kan ett enda ögonblick tro på spöken. Begriper ni inte att, om jag vore död, så sutte jag icke här och talade med er? Dessa baronens ord gjorde på Emanuel samma verkan som en karaffin iskallt vatten, som man häller öfver en ursinnig och drucken persons hufvud. Han återfick sitt förnuft såsom genom en förtrollning; och fixerande baronen skarpt, sade han: — Således är allt detta en drift? — Ja, om man vill kalla det så.