Dagens Nyheter – 22 april 1868, sida 2

denna föreställning är ju redan att betrakta såsom en början till galenskap. — Ja, jag medger att den föreföll mig besynnerlig. — Emellertid få vi försöka göra hvad vi kunna, för att återställa honom. Det första och vigtigaste är att markisinnan blir efterskickad. Hennes närvaro skall säkert bidraga till att lugna honom. — Jag skyndar genast efter henne, sade Octave, hvarefter han lemnade rummet. Doktorn stod qvar vid fönstret ända till dess han sett den vagn, i hvilken vicomten åkte, försvinna vid närmaste gathörn. Han gaf då kaptenen ett tecken att aflägsna sig, hvilket denne straxt gjorde. Härpå satte han sig vid den sjukes hufvudgärd och fattade hans hand. — Jaså, ni känner igen mig, herr markis? sade han. — Ja, det gör jag visst. Det var ni som bar ett bref till mig i dag. — Ni har rätt deri, svarade major Arleff leende. Och jag tog i utbyte de två vexlarne å tvåhundrafemtiotusen francs hvardera med mig. — Hvem är ni då? — En person, som skall förklara för er hvad ni förgäfves söker sjelf utfundera. .-. — Ahl! baronen... — Ni skall straxt få se honom... han skall straxt komma hitin. Markisen satte sig upp i soffan, på hvilken man lagt honom. Hans ögon lågade, hans hår reste sig. — Se honom!... Han skall komma hitir, säger ni? I stället för att svara, bultade herr Arleff i väggen. Straxt derefter öppnades dörren till rummet och baron de Mort-Dieu, insvept i samma lakan, hvarmed Emanuel en stund förut sett honom betäckt, och hvilket han tycktes begagna såsom ett slags nattrock, in.rädde.