Dagens Nyheter – 21 april 1868, sida 3

med svarta kanter, hvilket han räckte åt markisen. Denne läste: Herr vicomte de R... inbjudes att med sin närvaro hedra baron de Mort-Dieus begrafning... Emanuel kunde icke läsa längre. Han kastade bjudningsbrefvet ifrån sig och utbrast: — Men han är icke död, säger jag er. Har ni sett hans lik? — Nej. — Nåväl, men jag har sett honom lefvande jag, och jag måste väl mera tro mina egna ögons vittoesbörd än ett tryckt eller skrifvet tillkännagifvande, som lika väl kan vara falskt som sannt. — Ja, allt detta är högst besynnerligt, må jag säga. Jag undrar hvem som har kunnat roa sig med... — Ni som är bjuden på begrafningen, en ära som icke vederfarits mig, bör väl veta, hvar baronens bostad är belägen. — Ja, adressen står angifven i brefvet. Vicomten upptog detta från golfvet och uppläste följande: Samlingen sker i den aflidnes boning, huset n:o 17 Monsicur-le-Prince-gatan. Emanucl ringde häftigt; kammartjenaren inträdde. — Jean, sade markisen, har icke i dag en herre, omkring fyratio år gammal, dekorerad och klädd i blå frack, besökt mig? — Jo, herr baron de Mort-Dieu, svarade betjenten. — I sanning sällsamt! utbrast vicomten. — Mina hästar! befallde markisen. Jag får lof att fara till Monsieur-le-Prince-gatan, tillade han vänd till herr de R...; det skall roa mig obeskrifligt att få reda på hvem, den föregifne baron de Mort-Dieu i lifstiden varit. — Jag följer er, yttrade vicomten.