Dagens Nyheter – 21 april 1868, sida 2

hvilket hon måste finna i högsta grad oförnuftigt. Än vidare — hvad hade han väl i verkligheten för ett skäl till att fy? Han hade på de sista dagarne känt sig mycket orolig, och händelser hade verkligen derunder inträffat som gifvit näring åt hans farhågor. Men detfarliga brefvet hade han ju nu i sin ego, och märkvärdigt vore om något ytterligare bref, som kunde kompromettera honom, funnes ute i hans fienders händer. Han tänkte äfven på mademoiselle Råvoil, som uppmanat honom att fly, och han frågade sig, om icke det vore just hon och de, hvilkas ärenden hon gick, som han borde frukta. Han fann det vara fegt att låta skrämma sig af en fara, som lika väl kunde vara inbillad, isynnerhet som han möjligen just derigenom skulle skada sig sjelf. Och han beslöt att stanna och trotsa sina fiender. Fulmens varning — läsaren har utan tvifvel gissat att det icke var någon annan än hon som tillskrifvit honom det ofvan anförda korta ordet: Fly! — gagnade således till intet. Den rike, lycklige, afundade markis Emanuel Chalambel de Flars-Montgorys öde var nu också afgjordt. Han hade icke väl fattat sitt beslut och hunnit fullkomligt lugna sig, förrän han fick ett notifikationskort om sin slägtinges, baron de Mort-Dieus död. På notifikationskortet stod att baronen aflidit fyra dagar förut till följd af en duell med en rysk officer. Knappt hade Emanuel läst detta tillkännagifvande, förrän han blef blek som ett lik i ansigtet. Straxt derefter försökte han le och mumlade: — Besynnerliga misstag! Jag såg ju baronen lifslefvande icke allenast i förrgår, utan till och med i dag. Men oaktadt han icke kunde vara annat än öfvertygad om att baronen lefde och att noti