Dagens Nyheter – 20 april 1868, sida 3

lättsinnig och pjutningslysten herre, sände alltsammans åter till Fulmen, under förklaring att han verkligen höll henne kär och att han derför, äfven fastän hon icke kunde dela hans känslor, önskade betrygga hennes framtid. Dansösen mottog gåfvan, och var tacksam för densamma, men hon ansåg sig icke böra begagna sin rättighet att lyfta penningar hos badkiren. Hon gjorde det icke heller under en längre tid. Men en dag föll det henne in att hon genom att använda dessa medel skulle kunna rädda Armand, och hon besökte lord G..., hvilken icke blef litet förtjust, när han återsåg sitt hjertas herrskarinna: — Mylord, sade hon till honom, ni är min välgörare och jag har varit otacksam... — Åh, så ni talar! ... Visst icke. ! — Ni har skänkt mig en hel förmögenhet, och hvad än mera är, ni har omfattat mig med en innerlig tillgifvenhet... och huru har jag lönat er välvilja? — Se så, låt oss icke nu orda om den saken. — Mylord, jag har märkt att ni har ett ädelt, ett godt hjerta, och då jag icke kan älska er, har jag kommit hit, för att fråga om ni vill blifva min vän. ij — Ack! ja, kära barn, det har jag ju alltid varit. — Nåväl, lord G..., se här min hand! Jag behöfver en vän, och jag tror att jag icke kan välja någon bättre än er. Ber ni, jag är kär, olyckligt kär i en ung man — han heter Armand Leon. — Stackars lilla Fulmen! — Denne unge man bryr sig icke det ringaste om mig; men jag intresserar mig istället så mycket mera för honom. Han hotas nu, ofter hvad jag vet, af stora faror; och jag vill rädda honom, jag vill omintetgöra hans mäktiga