Dagens Nyheter – 18 april 1868, sida 3

hade äfven blifvit tillfredsställd. Utsedd till ledamot i deputerade-kammaren, hade han snart utmärkt sig såsom talare, vunnit anseende och ära. Ehuru ännu ung, var han redan riddare och kommendör af flera inoch utländska ordnar, och han ansågs när som helst kunna komma i fråga att blifva minister. Så mycket af denna verldens goda har man väl sällan sett hopa sig på en menniska; men lyckan är nyckfull, och man bör misstro henne, i synnerhet då hon slösar med sina håfvor. Det var icke Försynens vilja att herr Chalambels lott skulle blifva mera afundsvärd än andra menniskors; äfven för honom randades sorgens dag; och då olyckan kom, var den så mycket förfärligare. : Han hade varit på besök hos en utländsk minister, för att mottaga en orden som af den regering, denne representerade, blifvit honom förärad, då vid hemkomsten ett så lydande bref inbars till honom på en silfverbricka: Min käre Emanuel. Det är nu sju år sedan vi sist sågo hvarandra, och jag har säkerligen så fullkomligt försvunnit ur ert minne att jag, för att erinra er om mig, torde behöfva omnämna några detaljer, som voro förknippade med vår bekantskap. Kommer ni ihåg, Emanuel, en liten kokett våning, belägen i det aldra näpnaste lilla hus vid Trouchet-gatan? Ni hade låtit inreda densamma med utsökt smak och lyx. Ack! när jag tänker på den eleganta salongen, hvars väggar voro beklädda med mörkrödt siden, och sängkammaren med dena mjuka, orientaliska mattan och den förtjusande budoaren i hvitt och guld — då blir jag — jag kan icke neka dertill — nästan alltid vemodig... Ty herrskarinnan i detta charmanta hem var ju ingen annan än jag sjelf... O! min vän, lifvet skiftar oupphörligen -