Dagens Nyheter – 18 april 1868, sida 2

— Ja, yttrade hämnarinnan i högdragen ton, ni kan tala, mamsell, om ni behagar; ni kan säga att denne unge man varit ett viljelöst verktyg åt mig, att han låtsat en kärlek, som han icke hyst och att ni, för att rädda hans lif... — Jag, inföll Fulmen, kunde ingenting uppdaga, och jag har derför tegat. Fru dAsti stod såsom förstenad, betraktande Armand med häpnad. Der unge mannen föll ned på sina båda knän och framstammade ordet: — Förlåtelse! Nu uppgick ett ljus för grefvinnan; hon förstod allt. Då återfick Margareta de Pons sin naturliga stolthet. Hon rodnade af harm; och ehuru hennes hjerta bultade, såsom hade det velat spränga hennes bröst, antog hennes ansigte ett uttryck af det mest iskalla förakt, och pekande på dörren sade hon till Armand i en stel, befallande ton: — Gå ut! Deretter trädde hon fram till Damen med svarta handsken, och, mätande henne med blicken, yttrade hon med vrede: — Och hvem är då ni, som kommit hit under förevändning af att bota, men i sjelfva verket puda för att införa död och olycka i detta hus Damen med svarta handsken uthärdade Margaretas blick. Hon svarade långsamt och med säker stämma: — Min fru, under den tid, då jag äpnu hade ett namn, kallade man mig markisinnan de Lacy — Gontrans enka. Grefvinnan utstötte ett anskri och nedsjönk afsvimmad i en bredvid stående ländstol — —