Dagens Nyheter – 17 april 1868, sida 3

gömda för verlden, de representera Stockholm nattetid och träda endast fram när de hafva en högtidsdag. En sådan är påskdagen äiven för dem, och för dem, mer än för de mest kristligt sinnade, en högtid af glädje. De ha nemligen någon af påskdagarne — jag törs cj säga: sedan uråldriga tider — en lysande bal. En påskhelg utan bal, det vore för bagarne nästan detsamma, som en bagarbod utan kringlor. Dermed vare dock ej sagdt, att icke bagarne kunna dansa äfven på andra af årets dagar — de böra åtminstone ej afhållas derifrån af brödbekymmer — men de ha samma smak som andra: de vilja helst dansa om nätterna, och det är endast natten mellan två helgdagar som de hafva ledig. Det har för dem blifvit ett traditionelt bruk, en vana att dansa under påskhelgen. Ingen lär kunna tänka något ondt derom. De dansade äfven i år, hvilket bevisar att de ej tagit stort intryck af jobsposterna från Nerike, af ministerkrisen eller andra af de sednaste dagarnas vedervärdigheter. De dansade af bjertans lust och visade sig som riktigt genomhyggliga menniskor, oaktadt det obestridliga faktum, att de i hvardagslag till och med nagga på hvarenda brödbit som folk äter. Sammna erfarenhet tror jag visst att man skall göra äfven med våra riksdagsmän, synmnerligast andra kammarens ledamöter, och det borde grefve Ugglas tänkt två gånger på, innan han klandrade dem för benägenheten att emellanåt n agga på regeringens ledamöter! Skulle jag, med anledning af denna jemförelse och innan jag återvänder till bagarnes bal, tillåta mig någon reflexion, så vore det den, att naggningar möjligen äro lika nyttiga för riksdagsmän som för bagare och i båda fallen välgörande för — allmänheten. Bagarnes påsknöje företedde endast en omständighet, som jag måste beklaga, huru ursäktlig den kanske än är; det visade sig remligen att dessa medborgare ännu synas vara starka anhängare af ståndsskillnaden. Den lärdom, som statsmakterna genom representationsförändringen gifvit landet, har ännu ej hunnit intränga i Stockholms bagerier. Skråandan firne3 der fasttorkad som surdegen vid baktråget. Bagarne ha dock ännu ej hunnit så långt som till fyra stånd, de hafva indelat sig i tre. Gesällskapet, som utgör den förnämsta graden, hade sin bal i hufvudstadens högst belägna balsalong, den i Mosebackes teaterhus. Der dansades i frack och glacthandskar, och programmet upptog den fina verldens alla moderna danser — lancierquadrillen måhända undantagen. Glädjen, ehuru allmän, var der begränsad inom det schangtilas område. Balen var fin. Bagarne af andra graden, näringsfrihetens bageriarbetare, hade, deri följande medelklassens vanor, valt skådeplatsen för sitt påsknöje så nära landet som möjligt, och hade så grufligt roligt och trifligt i värdshussalen vid Norra bruvn. I denna grad bibehållas gamla seder och bruk, hvarför man ock gick på af andans kraft i den bekanta bagarvalsen. Bagarne af tredje graden, de som ej fingo vara med hvarken på Mosebacke eller vid Norra brunn, representera inom bagareyrket samhällets arbetande befolkning, de fattiga. Saliga äro de fattiga, ty dem hörer himmelriket till, tänkte de och ställde till sin påskdans i — Valhalla, der de svängde om med sina flickor i ohejdad fart och munterhet. Visst var man der som oftast i kollision med väggar och pelare och visst visade man det mest sublima förakt för spelmannens takt — men det var också det enda sätt, på hvilket man uppträdde taktlöst. Nå var det roligt i Valballa? frågade jag dagen efter en brödfröken. — 0, himmelskt! var det saliga svaret. p Yu. FY Jan La fp AoA