hufvud, troende sig nära att dö på en gång förskräckelse och glädje. Armand föll på knä för henne: — Förlåt mig, sade han. Och då hon fortfarande iakttog tystnad, fattade han hennes hand och kysste den. Hans läppar brände hennes hand; hennes blod, som hittills varit isadt, började åter lifligt cirkulera i hennes ådror, och hon återfick plötsligen en viss kraft. — Ah! sade hon helt sakta till honom — ty hon fruktade att ljudet af hennes röst skulle intränga i det bredvidliggande rummet — ah! ni har talat osanning för mig... — Min fru... — Ni har icke lydt mig... — Förlåt... — Ni har kommit hit, ehuru ni har lofvat att resa... — Ja, jag reser också i morgon. En blixt af vrede framsköt ur grefvinnans ögon. en Nå, hvarför har ni då nu infunnit er här ? sade hon. Hvad vill pi mig? Hvad bar ni att säga mig? — Jag älskar er... — Och det är midt i natten, efter att hafva trängt er in i min bostad, jag vet icke på hvad sätt, några få steg från min makes plågoläger som ni vågar... — Förlåt mig, upprepade Armand... förlåt mig... Jag är galen, förryckt... Det var mig nödvändigt att återse er ännu en gång. : — Men tala då saktare, min herre, hviskade Margareta de Pons... I himlens namn, tig och gå! — Gå! — Ja, ni måste det. Ni har ju lofvat att undfly mig . — 0! låt mig tillbringa ännu en timma vid