Damen med svarta handsken och blef införd i en salong, belägen utanför sjukrummet. Fulmen mottog henne. — Stunden nalkas, sade Damen med svarta handsken i hemlighetsfull ton. — Jag skall lyda, svarade Fulmen, i det hon sänkte hufvudet. — BSednast inom tio minuter skall ni ha lemnat henne ensam... — Ja, min fru. Fru VAsti kom nu ut ur den sårades kammare. — Han har somnat in, sade hon, i det hon helsade på den nyss anlända damen. Denna bad att få vara en stund allena med den sjuke, hvarefter hon gick in i det inre rummet. Margareta försjönk i sorgliga tankar. Det var på Armand hon tänkte, på Armand som hon älskade och som hon aldrig mera skulle återse. Fulmen föregaf att hon blifvit angripen af en häftig migrän, och drog sig derför tillbaka till sina enskilda rum. Då lutade fru VAsti hufvudet mot sina händer och grät bitterligen, i det hon mumlade: — Gud! jag ville dö. Plötsligen hördes ett buller bakom henne; ett fönster öppnades. Hon vände sig förskräckt om, och ämnade ropa på hjelp; ty hon såg en man helt dristigt hoppa in genom fönstret och springa fram till henne. Men ropet bortdog på hennes läppar, hon teg. Läsaren har förmodligen redan gissat att den som så djerft bröt sig in i familjen VAstis bostad, icke var någon annan än Armand. Grefvinnan började darra; men hon hade icke kraft hvarken till att ropa eller fly. Tvärtom förblef hon stående på samma plats med sänkt