Herr VAstis blick uttryckte en växande förvåning. — Det är major Arleff, vår granne, som har rekommenderat henne... Febern är nu, såsom ni sjelf märker, borta, och den unga damen ansvarar för ert lif... Men knappt var namnet Arleff uttaladt, förrän ott uttryck af fruktan och hat åter utbredde sig öfver grefvens ansigte. Major Arleff — var icke han Armands vän? Fru dVAsti förstod hvad som försiggick i hennes mans själ och hjerta. Och trogen sitt löfte, lutade hon sig öfver den sårade, kysste hans panna och hbviskade till honom: — Var icke längre svartsjuk, min vän... Ilan reser... han har kanske redan rest... Jag skall ej återse honom mer. En outsäglig glädje afmålade sig plötsligen i grefvens bleka anlete. I detsamma inträdde en betjent och lemoade den unga frun ett bref. Grefvinnan öppnade detta och läste följande: Min fru. Jag har insett att oöfverstigliga hinder skilja oss åt, att er dygd och min pligt förbjuda oss att någonsin återse hvarandra. Min fru, ni skall blifva åtlydd; jag lemnar Baden i morgou bittida, och jag skall med så mycken omsorg undvika att åter träffa er, att Gud måhända en dag skall förläna mig den nåden att kunna glömma er. Er ödmjuke tjenare Armand Leon. Grefvinnan räckte sin man brefvet. — Ni ser det, min vän, yttrade hon; jag har sagt er sanning. I detta ögonblick inträdde Fulmen, och detta var för grefvinnan en välkommen hjelp; ty det var hardt nära att afskedsbrefvet hade förkrossadt den stackars qvinnans bjerta. Omkring klockan eliva på aftonen återkom