AE inträde i hennes hem, väckte denna skönhet förtroende. Sedan de vanliga helsningarno blifvit undangjorda, lät Damen med svarta handsken föra sig till den sjukes säng. Ankommen dit, bad hon att blifva lemnad ensam med honom. Man lydde henne. Majoren och de två damerna begåfvo sig till det angränsande rummet. Då betraktade hämnarinuan med ett slags vild glädje detta af smärtorna och själsqvalen förvridna ansigte, dessa stirrande ögon, som lyste af feberns hemska glöd, detta glesa, i förtid grånade hår. — Jag tror, mumlade hon, att du börjar ha lidit nog... mördare! Och bon framtog ur sia ficka en liten flaska, ur hvilken hon helt långsamt uppdrog korken. Hon hällde några droppar af den vätska, som denna flaska innehöll, uti en sked, hvilken hon derpå intvingade mellan den sjukes tänder; och såluuda lät hon honom intaga dropparne. Verkan af detta medel var ögonblicklig. Herr dAsti blef straxt alldeles röd i ansigtet och en minut derefter likblek. Hans ögon tillslötos, och han såg nu ut såsom en död. Damen med svarta handsken öppnade dörren till det bredvidliggande rummet, uti hvilket grefvinnan, Fulmen och majoren uppehöllo sig, samt sade till dem: — Nu kunna ni få komma in. De inträdde — grefvinnan uppgaf ett rop. Fulmen började darra. — Hon har dödat horom! tänkte hon. Men ett leende sväfvade öfver Damens med svarta handsken läppar, och hon yttrade till grefvinnan: — Frukta intet. Jag har endast försänkt honom i en nödvändig dvala. — Ack! utbrast grefvinnan, Ni kan icke tro, huru förskräckt jag blef.