rr — att hans tillstånd var högst oroväckande. Han träffade grefvinnan, som syntes djupt bedröfvad. — Hvad säga läkarne ? frågade majoren. — De säga intet, svarade fru VAsti. Gud vet, om de kunna bota honom. — Min fru, sade herr Arlieff, jag har ett råd att gifva er. — Hvilket? — Jag känner ett fruntimmer — en ung ryska — som redan i sitt hemland förvärfvat ryktbarhet för sin förmåga att bota sjukdomar, som härröra af sår. Hon är nu tillfälligtvis i Baden. Jag anser att ni bör vända er till henne. Någonting säger mig, att hon skall göra hvad läkarne icke förmått åstadkomma. — Hvem är hon och hvar skall jag träffa henne? — Öfverlemna saken åt mig. Jag skall uppsöka och vidtala henne. Redan i morgon skall hon infinna sig hos er. Major Arletfs förslag vann fru VAstis bifall. Det öfverenskoms, att den ryska qvinnan följande dag skulle besöka den sårade. Dagen derefter stannade på utsatt klockslag en vagn utanför familjen VAstis hotell. Majoren och ett fruntimmer stego derur. Detta fruntimmer var Damen med svarta handsken. Hon inträdde i huset med fasta steg, ledd af majoren. Grefvinnan och Fulmen kommo henne till mötes i förstugan. Men Fulmen visade icke någon förvåning, då hon varseblef hämnarinnan; hon endast nedslog ögonen. Hvad grefvinnan angår hade hon aldrig sett Damen med svarta handsken. Hon fästade sig derföro endast vid att den föregifna ryskan var ovanligt vacker. Och hos den stackars Margareta, som icke anade att med denna qvinna döden gjorde sitt