Dagens Nyheter – 16 april 1868, sida 2

Hon sjönk i hans armar — han tryckte en glödande kyss på hennes läppar. Då sprang hon upp, likasom stungen af en orm. — Gå! sade hon. I himlens namn gå, min herre! Armand reste sig, tryckte för sista gången hennes hand och lemnade långsamt rummet. Då smälte fru VAsti i tårar; hon blygdes för sig sjelf derför att hon några få steg från sin makes sjukläger lyssnat till en annan mans kärleksförklaring. Då Fulmen, som — förmodligen på befallning af Damen med svarta handsken — denna dag gjort en längre promenad i vagn, återkom hem, fann hon fru -VAsti i ett högst beklagligt tillstånd. — Ah! min vän, mumlade grefvinnan, i det hon fattade Fulmens båda händer, han måste resa härifrån... eller jag är förlorad! Och den ton af förskräckelse, hvari dessa ord uttalades, gjorde på Fulmen -ett så djupt intryck att äfven hon brast i gråt. — Stackars qvinna! tänkte hon. Hvad hon älskar honom! Grefvinnan skref härefter till Armand följande bref: Min vän. Om ni verkligen älskar mig, så res... undfly mig. Min döende make har rätt att fordra det, och jag... jag ber er derom på mina knän. Margareta. Grefvinnan lemnade detta bref åt Fulmen, som åtog sig att bära fram det, hvarefter hon begaf sig in i sin mans rum. Hon fann honom afsvimmad. Hvad var väl orsaken härtill? Månne han hade hört den unge mannen säga till hans maka: Jag älskar er?... Fulmen bar brefvet till det bredvidliggande