Dagens Nyheter – 16 april 1868, sida 2

Majoren, som gjorde anspråk på att ega en ganska djup insigt i en viss branche af läkarekonsten, yttrade till grefvinnan: — Min fru, jag känner väl beskaffenheten af detta feberantall. Sjelf har jag haft ett sådant en gång, då jag var svårt sårad. Om man lemnar den sjuke ensam så mycket som möjligt, försvinner febern aldra sednast efter förloppet af fjorton dagar. Det minsta Jjud bidrager till att underhålla denna nervernas öfverretning, som bestämdt skulle upphöra, om herr VAsti finge vara riktigt ostörd. Och majoren steg upp, gifvande tecken åt Armand att följa sig. Alla tre gingo uti ett angränsande rum. Efter att der ha konverserat en kort stund med grefvinnan, uppgaf sig herr Arleff hafva ett angeJäget ärende till en österrikisk general samt bad fru VAsti behålla Armand hos sig, till dess han skulle återkomma. Margareta begynte darra, då hon fann sig ensam med Armand... Hon anade nu först sin svaghet, hon kände att hon icke kunde motstå honom. Armand, som väl inöfvat sin rol, förblef tyst en stund, sedan majoren aflägsnat sig; han syntes förlägen, nästan blyg. Derefter tog han mod till sig och vågade fatta grefvinnans hand. Den unga qvinnan bleknade, men hon drog icke tillbaka sin hand. Då djerfdes Armand falla på knä. Hon uppgaf ett rop. — Hvad gör ni, min herre? stammade hon. — Jag älskar er... svarade Armand. Fru dAsti ville stiga upp, frigöra sin hand, fly... men det fattades henne kraft härtill. Dessa magiska ord jag älskar er, hvilka den unge mannen uttalade med rörd stämma, qvarhöllo henne och beröfvade henne all vilja, ja nära nog allt medvetande.