rade, sedan det blifvit mörkt öfver staketet till Damens med svarta handsken trädgård. Hon gömde sig bakom en buske och afvaktade sin fiendes ankomst. Vid vanlig tid öppnades hotellets port åt gårdsidan och en beslöjad qvinna trädde derur. Då denna qvinna kom midt framför Fulmens gömställe, sprang den sednare upp, och svängande dolken 1 luften samt fattande den promenerande damer i strupen, ropade hon: — Stanna, eller jag dödar dig! Damen med svarta handsken — ty det var verkligen hon — skulle ha velat uppgifva ett rop af förskräckelse; men hon kunde det icke. Tvärtom höll hon på att qväfvas. — Tig, och jag släpper mitt tag, yttrade Fulmen med låg röst: Då damen gjorde en jakande åtbörd med hufvudet, fortfor dansösen. — Jag är Fulmen, och vill dig intet ondt, såvida du blindt lyder mig. Det tjenar alltså ingenting till att du kallar hit folk... Damen med svarta handsken blef helt lugn, så snart hon hörde namnet Fulmen nämnas. Hön kände sin styrkas öfverlägsenhet i förhållande till den förälskade dansösens. — Ah! Ar det ni? gade hon i nästan gäckande ton; ni kommer förmodligen för att återfordra Armand. — Ja, det gör jag. Och jag skall också hafva honom åter, svarade Fulmen, i det hon förde den sällsamma hämnarinnan till en afsides belägen berså, derunder hållande dolkspetsen midt framför sin fiendes hjerta. Sedan de kommit in i bersån, sade hon: — Låt oss nu språka. Du harryckt Armand ifrån mig, och du skall gifva mig honom åter. — Ni är galen... — Åh! återtog Fulmen, undanflykternas. tid är förbi, min fru — derom kan jag underrätta