duka under i den ojemna strid, uti hvilken hon ämnade inlåta sig. Fulmen var visserligen listig; men hon var qvinna. Hon hade sitt köns vanliga svaga sidor, under det att nennes motståndarinna lyckats stålsätta sig mot allt hvad menskliga känslor heter. Dansösen beslöt gå anfallsvis tillväga. Se här förloppet af kriget — det blef, såsom läsaren skall finna, föga långvarigt. Det ingick i Damens mod svarta handsken plan att ingen skulle veta att hon uppehöll sig i Baden. Också visade hon sig aldrig ute, annat än förklädd. Ingen visste att någon dam af verld bodde i samma hus som major Arleff och Armand. Men om qvällarne eller snarare på nätterna, sedan alla menniskor gått och lagt sig brukade damen, för att hemta frisk luft, promenera, väl beslöjad, i den trädgård, som hörde till det lilla hotellet. Fulmen var öfvertygad om att hon fanns i Baden och tog för afgjordt att hon vistades i samma hus, som hennes ständige följeslagare, den s. k. gretve Arleff. Sjelf hade hon lagat att hon fått ett par rum i herrskapet VAstis hotell, hvilkas fönster vette åt det närgränsande hotellets trädgård. En natt, då hon vakat hos herr VAsti och kom in i sin sängkammare för att lägga sig, kom hon händelsevis att kasta blicken i den nedanför befintliga trädgården. Hon såg då en svart skepnad långsamt röra sig i en af gångarne. Hennes hjerta började våldsamt klappa; hon förstod hvem den svarta gestalten var. Följande natt, då hon enkom satt i fönstret och vaktade, blef hon varse samma figur. Hon drog häraf den slutsatsen att det var om nätterna, damen tog motion; och följande qväll klädde hon sig till page, väpnade sig med en skarpslipad dolk och klätt