hållanden hon gjorde sitt inträde i familjen. Grefven låg illa sjuk, ur stånd att tala. Läkarne påstodo dock att hans lif skulle kunna räddas. Emellertid hade Margareta, så snart denna stora olycka händt hennes man, blifvit mera vänligt stämd emot honom. Så är det ju alltid: när en menniska ligger för döden, slösar man vanligen på henne alla möjliga omsorger, utan att så noga öfverräkna, huruvida hon deraf gjort sig förtjent. Det är känslan, som vid sådana tillfällen tager öfverband; och hos Margareta fanns på djupet mycken känsla. Hon tyckte -synd om sin man, och hon ansåg att hon icke bemött honom med det öfverseende och den mildhet hon bort. Hon beslöt att åtminstone nu, medan han led, nedtysta hatets stämma och lyda den ädlare instinkt, som manade henne att Jöna ondt med godt. Om också han behandlat henne på ett nedrigt, oförlåtligt sätt — tänkte hon — hade hon derför icke rättighet att öfverlemna honom åt främmande menniskors vård i den belägenhet, uti hvilken han nu befann sig. Hon vakade alltså vid hans sjukbädd, och han kände sig lycklig häröfver. Då Fulmen kom, blef hon hennes bjelparinna och turade om med henne i att sköta och passa upp på den sjuke. Under den första veckan besökte ingen grefven. Men då hans krafter började tilltaga, infurno sig intresserade bekanta, för att fråga huru det stod till med honom samt tillbringa en stund vid hans sjukbädd. Bland dessa bekanta voro Armand och grefve Arleff. Ifrån den stund, dessa tvenne personer begynte uppvakta den sårade, kan den förfärliga bestraffning, Damen med svarta handsken tillämnat herr dWAsti, anses taga sin början. Vi