Dagens Nyheter – 14 april 1868, sida 3

De båda herrarne:hade, såsom läsaren vet, varit kamrater i det Hemliga Förbundet. Men det var icke personlig tillgifrenhet som utgjorde föreningsbandet mellan detta förbunds medlemmar, utan tvärtom det egna intresset. Också hade all beröring mellan förbundsledamöterna upphört, så snart förbundet blifvit upplöst och hvar och en vunnit hvad han genom sitt inträdande i detsamma åsyftat. Och märkvärdigt nog brukade dessa brottslingar, då ödet någon gång förde dem tillsammans, alltid visa sig främmande för och så mycket som möjligt söka undvika hvarandra. ; Vicomten och grefven hade visserligen ett par gånger mött hvarandra på de allmänna promenadplatserna i Baden, men de hade icke låtsats se hvarandra. När herr VAsti spelat för den okände, föll det honom in att pröfva lyckan för egen räkning, och han höll tjugufem louisdorer på svart. Svart vann, — Han höll åter på svart och så allt vidare, till dess han hade vunnit sjuttio tusen francs. Denna oerhörda tur väckte allmän sensation :i salen; den ende, som icke tycktes synnerligen intressera sig för den stora vinsten, var herr VAsti sjelf. För honom hade enningen numera icke det ringaste värde, och än såg helt sorgsen ut, då han samlade ihop de banksedlar och guldmynt han vunnit, samt stoppade dem i sin rockficka. Då han skulle gå ut ur salen, anhölls han af en person, som var honom på en gång väl bekant, och särdeles misshaglig. Det var vicomte de Renneville. — Hvad vill ni, min herre? frågade grefven, i det han lå sade sig ha brådtom. — Tala med er... Ni har nyss vunnit på spel... — Ja; hvad rör det er?