saren redan lärt känna, om också endast högst ytligt — vi mena vicomte de. Renneville. Vicomten vistades icke i Baden för sin helsas skull, utan endast för att få tillfredsställa sin förfärliga spelpassion. Hela hans förmögenhet var i det närmaste slut, när han anlände till den för sina spelhus beryktade brunnsorten.:Men lyckan hade öfvergifvit honom. En dag förlorade han sin sista louisdor... Han kunde nu icke spela mer, och lifvet hade derför ej längre något värde för honom;Glad öfver att han icke hade sålt sina pistoler, skyndade han hemåt för att ladda dem samt sedan begifva sig till någon lämplig plats utom-staden, der han kunde ostörd få skjuta ibjäl sig... , N Men på hemvägen mötte han en-yngling med det mest besynnerliga utseende, hvilken ställde sig i hans väg och genom åtskilliga tecken gat tillkänna att han ville tala med honom. Herr de Renneville betraktade noga ynglingen och trodde sig i honom upptäcka ett förklädt truntimmer. s — Hvad vill ni? frågade han i vresig ton. — Rädda er!... Jag är lyckans gudinna,som iklädt mig en ynglings drägt, för att bispringa er i ert betryck. Alla spelare äro. vidskepliga. Herr de Renneville såg helt förvånad ut. — Ni ämnar nu gå och taga lifvet af er sjelf, sade den okände, emedan ni har förlorat ert sista guldmynt, eller huru? i — Ja, svarade vicomten, ännu mera förvånad. — Men jag vill icke att ni skall dö, utan i stället ämnar jag skänka er trettiotusen francs. Herr de Renneville visste icke, om han skulle våga tro sina öron. . — Säg, vill ni ha trettiotusen francs af mig ? frågade ynglingen. — Om jag vill ha dem?... Huru kan ni fråga mig derom... Det är ju helt natärligt!