Dagens Nyheter – 11 april 1868, sida 2

Man skulle tro att dansösen, då hon nu för andra gången förlorat allt inflytande öfver den unge man, hvilkens kärlek hon föresatt sig att vinna, modfälld genom motgången skulle vända sin håg och sina tankar ifrån honom. Men sådan var icke Fulmen. Tvärtom äggades hon af hindren och svårigheterna till förnyade ansträngningar; och hon beslöt utforska hvarthän Armand tagit vägen. Under det hon härför vidtog sina mått och steg, lemna vi henne ur sigte och följa i stället med vår uppmärksamhet Damen med svarta handsken och Armand. Då de anlände till den bekanta brunnsorten Baden, mottogos de af major Arleff, som hade rest förut dit för att ställa i ordning en lämplig bostad åt sin följeslagarinna. Han hade förhyrt ett mindre hotell med trädgård, hvilket låg vid Lichtenthal-gatan bredvid ett annat äfvenledes med trädgård försedt boningshus, som var upptaget af gretve VAsti. Det var öfver denne man damen nu ämnade bringa olycka. Herr dAsti och hans grefvinna hade ett femårigt barn tillsammans, en flicka som båda mycket höllo af. Hon var det enda band som förenade dessa makar med hvarandra — ty hade icke hon funnitz3 skulle Margareta de Pons säkerligen. icke ha underkastat sig att lefva tillsammans med en man, som hon hatade. Ja, hon hatade verkligen, eller rättare, hon afskydde herr VAsti. Hon hade aldrig älskat honom — läsaren vet det — men hon hade under början af sitt äktenskap sökt omfatta honom med en viss vänskap, emedan hon ännu icke kände honom och emedan hon trodde att han endast för att rädda hennes heder och således drifven af ädla motiver hade erbjudit henne sin hand i nödens stund, denna hand, som hon flera gånger förut öfvermodigt tillbakastött.