Dagens Nyheter – 11 april 1868, sida 2

Men om vi hafva rätt i våra förmodan: len, så tro vi att detsamma icke kan sägas om de tre statsråderna, hvad angår deras beslut att begära entledigande. Det kan icke vara Regeringsformens mening att hrr statsråder skola afgå från sitt embete så fort riksdagen finner skäl att afslå eller nedsätta till och med det obetydligaste anslag. Om sådant blefve praxis, skulle svenska folkets rätt att sig sjelf beskatta — d. v. s. att sjelf bestämma öfver sina gemensamma utgifter —— blifva betänkligt inskränkt. Regeringen skulle då, om den vore omfattad med förtroende, endast behöfva begagna den taktiken att år efter år med några tusen rdr höja det ena anslaget efter det andra, viss om att riksdagen ej skulle vilja för något, som i hvarje särskilt fall vore en småsak, blottställa landet för olägenheterna af ständiga minister-ombyten. Och sålunda skulle statsutgifterna på längden kunna komma att genom konstlad skrufning växa, i strid mot hvad representationen i grunden ansåge behöfligt. Det har icke heller förr någonsin varit brukligt, att statsråden på detta sätt, hvarken solo eller i qvartett, spelat jeremiader och lupit sin väg för att representationen vägrat ett eller annat af dem äskadt anslag. Alla föregående ministerer, ända till år 1856, ha varit underkastade det ödet att icke se alla sina anslagsönskningar uppfyllda; äfven Carl Johans statsråder rönte sådana motgångar; men det var icke för sådanas skull, som hvarken de eller mininistrarne under konung Oscar afgingo. Om det är en följd af de utaf oss ofvan anförda orsaker, som hrr Manderström, Ugglas och Abelin begärt sitt entledigande, så må man säga att våra ministrar ha blifvit liksom bortskämda barn genom den långt drifna medgörlighet, som representationen alltifrån 1856 års riksdag ådagalagt i afseende på penningbeviljande. Och är det så, så är det hög tid att dessa herrar icke blifva längre qvar i regeringen. Hvad slutligen beträffar civilministern hr Lagerstråle, så torde hans afskedsansökan vara mera berättigad, såvida den härleder sig från det godkännande, som andra kammaren med några få rösters pluralitet gaf åt konstitutionsutskottets anmärkning mot hans sätt att i konseljen behandla frågan om de Sundstedtska tomterna. Man saknar tyvärr i Posttidningens tillkännagifvande namnet F. F. Carlson.