Dagens Nyheter – 9 april 1868, sida 2

DAMEN MED SVARTA HANDSKEN, (Fortsättning af Det Hemliga Förbundet). (Forts. fr. föreg. n:r). XVII. Armand Leon följde Fulmen tillbaka till Paris. Ett par månader förgingo, under hvilka han förblef tröstlös och lefde hemma hos sin far, öfversten, utan att någonsin gå ut eller finna sig road af något slags tidsfördrif. Han tänkte endast på Damen med svarta handsken, denna sköna och obevekliga qvinna, som invigt sig sjelf till en hämnarinna och, fullkomligt passionfri samt känslolös för alla och för allt, utom minnet af en död man, med fast beslutsamhet och kraft sträfvade för att vinna det mål, hon för sig utstakat. Denna qvinna syntes honom ibland fruktansvärd, förfärlig; men han älskade henne, hon var hans afgud, han såg endast det sublima i hennes karakter, icke det låga... Men lågsinnad är ju ändå i viss mån hvar och en, som törstar efter hämnd. Han har icke fattat den skönaste af alla tankar — förlåtelsen. Fulmen behandlade den lidande unge mannen med den största ömhet. Hon gjorde allt hvad i hennes förmåga stod, för att skingra hans sorg och leda hans uppmärksamhet på lifvets gladare sidor. Det var en genomhederlig själ i botten denna Fulmen -— hon var så olik Damen med svarta handsken, som en menniska gerna kan vara en annan menniska olik. Fulmen var qvinna i detta ords sanna bemärkelse: för den hon älskade var hon i stånd att uppoffra allt. Dock skulle hon aldrig ha kunnat blifva en tigrinna, hvilket många medlemmar af det täcka könet — vi nämna exempelvis Damen med svarta