Dagens Nyheter – 8 april 1868, sida 2

jag smög mig in i ett toalettrum, hvarifrån jag såg och hörde allt som tilldrog sig i sängkammaren. Fru Lemblin fästade först på sin make en förkrossande blick, hvarefter hon sade till honom: — Min herre, jag vet icke, hurna ni har kun— Än vidare? utbrast Armand med illa återhållen otålighet. — En dag förlidet år, för ungefär femton månader sedan, föll kaptenen af hästen, fick ett hål i hufvudet, och han fördes tillbaka till slottet, blödande och afsvimmad. Under den följande natten yrade han; och hans fru vakade ensam hos honom, När jag på morgonen inkom i sjukrummet, fann jag henne i högsta grad upprörd. Förmodligen hade någon förfärlig hemlighet undfallit kaptenen medan han yrade. nat sofva lugnt en enda natt i detta slott... Detta slott tillhörde min förste man, generalen, som ni lät mörda för fem år sedan i Marseille, för att kunna gifta er med mig och ärfva hans förmögenhet. Kaptenen uppgaf ett rop. — 0! sade hon, neka icke. Redan för två månader sedan, när ni fallit af hästen, erkände Hi under yrseln ert brott; men jag ville icke tro derpå. Nu har jag fått bevis, som skingrat alla tvifvelsmål. Se här! Och hon kastade för hans fötter en brefpacka, vid hvars åsyn kaptenen blef blek som ett lik i ansigtet. Han föll på knä och ville bedja om nåd; men hon stötte honom mel afsky ifrån sig och sade till honom: — Min herre, jag går i morgon i kloster. för att slippa se er vidare. Ni förstår väl att jag icke kan lefva tillsammans med en mördare. Men jag har genom äktenskapskontraktet tillerkänt er hela min förmögenhet, och jag vill icke att ni skall njuta deraf. Denna förmögenhet bör tillfalla de fattiga...