Dagens Nyheter – 7 april 1868, sida 3

dem bådas. Ett nytt fastland vid Nordpolen. Tidningen Courrwer des Etats Unis har nyligen meddelat en berättelse om en upptäckt, som inom den vetenskapliga verlden ådrager sig den största uppmärksamhet. Denna upptäckt angår nemligen en så stor landsträcka i det norra Ishafvet, att de hvalfiskfångare, hvilka hafva sett densamma, icke dragit i betänkande att angifva den såsom varande ett nytt fastland. Det är en känd sak, att den ryske sjöfaranden Wrangel för omkring ett halft århundrade sedan antog dess tillvaro, och från 1821 till 1823 gjorde flera fruktlösa försök att upptäcka detsamma. Efter att 1821 hafva passerat Kolymafloden, påstod Wrangel sig hafva uppnått den 73:dje breddgraden. Han hade tillbringat 46 dagar på isen. Sedan fortsatte han sina efterforskningar, hvarefter han, nödsakad att stanna vid yttersta randen af de fasta ismassorna, måste återvända, utan att hafva funnit något fastland. Han var emellertid fortfarande fullt och fast öfvertygad om, att detta tastland fanns till, och han hade hört talas om detsamma hos de infödda folkstammar, ban påträffat. Nu kan tillvaron af detta fastland icke längre dragas i tvifvelsmål. Förra årets sommar, som, efter hvalfiskfångarnes sammanstämmande utsago, har varit en af de mildaste och gynsammaste, man der uppletvat, hartillåtit några af dem att gå längre norrut, än någonsin tillförene.! Bland andra har kapten Long, som för ett hvalfiskfångare-fartyg, meddelat några detaljerade unplysningar om det nya fastland, som han i somras har sett under ett vistande i norra Ishafvet. Dat var om aftonen den 14:de augusti, som han första gången såg detsamma, och andra dagen kl. 9 på morgonen befann sig hans fartyg omkring 18 (engl.) mil utanför detta fastlan ds yttersta vestkast. Han kunde denna dag tydligen se det, och han har, genom att uträkna sitt bestick, funnit, att det bör ligga på 70? 64: nordlig latitud och 178? 30: östlig longitud. De lägre belägna delarne at detta fastland tycktes vara betäckta med vegetation. Man såg der alls ingen snö. Som der voro flytande ismassor mellan landet och fartyget, och man icke fann något spår af hvalfiskar, ansåg kaptenen sig icke böra blottställa sig för den fara, som var förbunden med att gå närmare kusten. Denna öfverdrifna försigtighet å hans sida är i alla afscenden mycket att beklaga. Han seglade i ostlig riktning längst med denna landsträcka hela dagen den 15 och en del af dagen d. 16 augusti, och via några tillfällen var bans fartyg icke öfver 15 (engl) mil aflägsnadt derifrån. Den 16:de var vädret mycket klart, och landets mellersta och östra delar yoro mycket tydligt synliga. Framemot landets midt, ungefär på 180:de längdgraden, reser sig ett berg, som tyckes vara en slocknad vulkan. Denna dag pejlade kapten Long den sydostliga udden som han gat namnet Cap Hawaui. Han fann, att det låg på 70? 40 nordlig latitud och 1709 71 vestlig longitud. Det är omöjligt att säga, huru långt landet sträcker sig mot norr; men så långt ögat kunde nå, såg man bergstoppar upptorna sig mot horisonten. Att döma af allt hvad man kunde se, är detta land bebodt. En mängd hvalrossar funnos i närheten. Kusten såg grönare ut än det asiatiska fastlandets och på det hela taget mera beboelig än trakten vid Point Barrow, vid Makenziefloden, eller vissa sträckor af Grönland under nordligare breddgrader. Något åt vester ligger cn annan udden som erbjuder en märkvärdig anblick. Spetsen och sluttningarne äro betäckta med en ofantlig mängd liggande eller lodrätt stående pelare; några af dem likna pyramider, andra äro vidare upptill än nedtill. Det omgifvande landets karakter, som endast visar sig för ögat såsom branta kullar, men är en vågformig slätt, förökar det egendomliga i anblicken af dessa pelare-massor, hvilka icke utgöra en oafbruteu sträcka, utan tvärtom, liksom de celtiska minnesmärkena, visa sig i grupper på 15 å 20 stycken, spridda öfver en stor yta. Man iakttog en stor svart punkt på sluttningen af dessa berg. Då man betraktade den genom kikare, trodde man sig kunna skönja, att det var kol. Den omgifvande marken var betäckt med vegetation. Från den 175:te till den 170:de längdgraden kunde i vattnet icke upptäckas något spår af djuriskt lif. Man finner der hvarken själhundar, hvalrossar, hvalar eller infusionsdjur af något slag. Vattnet är här lika blått, som midt ute på Stilla hafvet, churu bvalfiskfångare-manskapet aldrig har funnit öfver 15 3 18 famnars vatten på 40 (engl.) mils afstånd från land. Detta fastland, som äfven blifvit sedt af kapten Philips, förande Monticelo, och af kapten Biver, förande Nautilus, hvilka säga det ligga vester om Herald-Island, på 72 breddgrader, har af hvalfiskfåvgarne benämnts Wrangels land, för att hedra den sjöfarandes minne, hvilken var den första, som förutsade detsammas tillvaro. Travian anda nh atar