Dagens Nyheter – 7 april 1868, sida 2

nade dörren! öppen efter sig, sannolikt i afsigt att den sårade skulle kunna höra allt. Det var verkligen Armand, som genast begifvit sig på väg till Ruvigny, då han icke fann någon på mötesplatsen och icke visste hvarifrån detta blod kom, som han hade sett. När Armands röst trängde till kaptenens öron, förvreds den olycklige mannens anletsdrag, och han försökte änvu en gång resa sig upp och tala, men förgäfves. Germain fortfor, alltjemt talande i det yttre rummet : . — Min herre, jag kan icke släppa in er... det är omöjligt. — 0! jag skall, jag måste in. Den unge mannen nalkades dörren — sökande att frigöra sig från Germain, som hade fattat honom i armen — då majoren visade sig på tröskeln, sägande: — Kom icke in, min herre, kom icke in! — Men han skall anse mig vara en feg stackare! utropade den unge mannen. — Nåväl, svarade Germain med sin vanliga gäckande röst, om ni vill lyssna till hvad jag säger, skall jag bevisa er, att en man af heder, som ni är, icke kan duellera med den person ni söker... Dessa sisfa ord hörde den sårade, och Damen med svarta handsken, som han betraktade oafvändt, smålog i detsamma med ett egendomligt uttryck. Detta leende förskräckte kaptenen mera än hvad Germain sagt. Ett ljus, ehuru ännu icke särdeles klart, uppgick för honom. Han anade att han sedan fjorton dagar spelat bjeltens och offrets roll i en ohygglig tragedi, som skulle slutas med hans död. Den qvinnas leende, som han älskade med förtviflans hela vanvett, hade sålunda upplyst hans själ.