Dagens Nyheter – 6 april 1868, sida 2

den fordne öfverste Leon, tog ifrån marken upp sin motståndares värja, stack den under armen och återvände helt lugnt till sitt hem, der han hoppades finna sonen ännu försänkt i sömnens armar tillfölj af det narcoticum, han slagit i vinet. Men öfversten bedrog sig. Medan han återvände hem, skyndade den unge mannen på en annan väg till mötesplatsen. Under tiden bar Germain i sina armar sin husbonde tillbaka till slottet Ruvigny. Samma morgon promenerade major Arleff och Damen med svarta handsken på slottsterrassen. Den unga qvinnan betraktade, i det hon öfver ögonen höll ena handen mot solen, den slingrande gångstigen, på hvilken två timmar förat kaptenen, åtföljd af Germain, begifvit sig till mötesplatsen. — Jag kan ej urskilja någonting, sade hon. — Kanhända Armand, inföll majoren, har infunnit sig vid mötesplatsen. — Åh, jag ansvarar för att han ej kommer. Denne man, som i hela sitt lif älskat endast ett föremål, sin son, skall nog veta att hindra honom ifrån att infinna sig. — Men i alla fall förstår jag inte... inföll majoren. — Hur det kommer sig att jag, ehuru jag önskat att kaptenen skulle utmana den unge mannen, ställt så till att ban ej kan infinna sig på mötesplatsen. Utaf två ting måste ettdera ske: antingen skall öfversten åtnöja sig med att stänga in sin son eller gifva honom ettnarcoticum och derefter helt lugnt stanna hemma, eller också skall han, hänförd af kärleken till sonen och högmodet, under det att denne sofver och sålunda uraktlåter att infinna sig, skynda till mötesplatsen och intaga hans plats. I förra fallet skall kaptenen, på en gång modfälld och