Dagens Nyheter – 6 april 1868, sida 2

uppretat min husbonde, så att nu icke finnes der ringaste kaliblodighet hos honom... Han är ett dödens barn, det kan man taga för afgjordt. Germain hade rätt. Hans sista ord hade helt och hållet beröfvat kaptenen all själsnärvaro. — I denna sista timma trodde han på betjentens insinuationer angående ett hemligt förståud melJan Damen med svarta hasdsken och öfversten3 son. Det? var derföre i det häftigaste raseri han störtade sig mot öfversten med värjan i hand. Men huru gammal och svag herr Leon än var, egde han en alltför stor färdighet i fäktkonsten, för att vara en motståndare att förakta. I samma ögonblick den gamle mannen fick värjan i handen hade han återvunnit hela sin kallblodighet, säkerhet och tillförsigt. Lugnt emottog han kaptenens häftiga utfall, parerade stötarne och utmattade oupphörligt sin motståndare. Nu angrep han houom med en yngliogs liflighet och stötte i ett ögonblick, då kaptenen oförsigtigt blottade sig, värjan genom motståndarens bröst. Utan att uppgifva ett ljud sjönk kaptenen till marken, hvarvid blodet forsade ur hans mun och ögonen vildt rullade i sina hålor. Emellertid var kaptenen icke död, och Germain kastade sig öfver sin husbonde och stödde hans hufvud mot samma sten, på hvilken öfversten förut setat. Värjan satt ännu qvar uti kaptenens bröst. Sedan öfversten med en kirurgs uppwmärksamhet betraktat sitt offer, sade han till Germain, då deune ernade draga värjan ur såret. — Han är nästan död, men om värjan får sitta qvar, så kan han lefva ännu några timmar. För derföre genast hem honom. Den gamle, som för några minuter åter blifvit