Dagens Nyheter – 4 april 1868, sida 3

— Ah! förlåt! sade han; ni är förmodligen tillkallad såsom sekundant? Herr Leon fortfor att betrakta honom under tystnad. — Var så god och svara, min herre, yttrade Hector Lemblin, som började blifva otålig. o— Det synes, svarade då den gamle med en stämma, hvars egendomliga uttryck och klang kommo kaptenen att häftigt spritta till, det synes att jag åldrats i sådan grad, att du icke alls känner igen mig, Hector Lemblin. — Min Gud! denna röst! utropade kaptenen, i det ban tog ett steg tillbaka... Hvem är ni då? — En man, com har gjort din lycka, kapten Lemblin, genmälde gubben, en man som räddat dig från det straff, hvilket eljest skulle ha drabbat dig såsom desertör, och skaffat dig den: qvinna till hustru, som du älskade. . — Öfversten! utbrast Ilecwor Lemblin, som nu ändtligen igerkände Hemliga Förbundets fruktansvärde styresman. — Ja, öfversten, hyvilkens son du kommit hit för att döda, eländige! Kaptenen tycktes blifva ännu mera häpen. — Er son! utropade han; är den man jag hatar er son? — Ah! du hatar honom! sade gubben i en ton, som var på en gång gäckande och förfärlig; ah! du traktar efter hans lif... Nåväl, du skall icke hafva det... och jag, den af årens börda nedtyngde gubben, jag, hvilkens hand darrar och hvilkens öga blifvit skumt, jag skall ätertå min ungdom och min styrka för att döda ig... : (Forts)