Dagens Nyheter – 4 april 1868, sida 3

framåt, hvisslande och med den mest bekymmerslösa min i verlden. Några minuter sediare sade kammartjenaren. — Se der sitter en man på en sten ett par steg från trädet. Det bör vara han. Kaptenen kände blodet stocka sig kring hjertat. Han påskyndade sin gång, så angelägen var han att få börja striden. Men plötsligen stannade både ban och betjenten förvånade. Den sittande mannen var icke Armand, utan en gubbe med hrvitt skägg, hvilken åren tycktes hafva på ett ovanligt sätt förhärjat, men ur ögon styrka och energi äonu framyste. Denne man var öfverste Leon. Kapten Lemb!in hade icke sett honom, sedan Hemliga förbundet upplöstes, och under denna tid af tre å fyra år hade öfversten blifvit mycket förändrad. Också kände icke kaptenen igen honom straxt. Han trodde honom vara en person, som händelsevis passerade stället och slagit sig ned för att hvila en stund. — Förlåt mig, min herre, sade han; har ni sett någon ung man stanna här i närheten? Öfversten steg upp och betraktade i sin tur uppmärksamt den man, han hade framför sig. Ah! Hector Lemblin, den f. d. högt aktade kaptenen, Martha de Chastenays f. d. lycklige make, hade undergått en stor förändring, äfven han. Hans hår var grånadt, hans rygg krokig, hans ansigte magert och gult såsom ett pergament. Om icke öfversten vetat hvem han var, är det derför högst troligt att han icke heller skulle ha igenkärt honom. Då herr Leon rest sig upp, blefvo ett par värjor, instuckna i sina slidor och som legat bakom honom på stenen, syrliga. När kaptenen varseblef dem, föll honom något in, som han förut icke kommit att tänka på: