Dagens Nyheter – 4 april 1868, sida 2

— Om er duell, vet jag. — Huru! du yet? — Ja visst. Jag begagnas ju såsom brefbärare, och ni måtte väl icke tänka att jag är så dum att jag ej sjelf tager del utaf innehållet af de epistlar, som åt mig anförtros. Det här brefvet, som jag nu lemnade er, var skrifvet på genomskinligt papper... — Eländige! — Min herre, det är otacksamt af er att förolämpa mig, när jag vill gifva er ett råd. — Ett råd? — Ja, ett godt, ett förträffligt råd. — Tala, sade kaptenen, som icke förmådde uthärda sin betjents blick. — Här har ni mitt råd: ni har nu under en längre tid sofvit illa om nätterna; det klokaste pi kan göra är att i natt taga skadan igen och icke vakna förrän långt fram på dagen. — Du är tokig? — Nej, hvarför det? — Än min duell då? — Det är just för duellens skull jag råder er att sofva. En blixt af hat framsköt ur kaptenens öga. — Nej, nej, sade.han. Jag hatar denne man, och jag vill döda honom... — För att behaga ert hjertas dam, eller huru? — Nej, för att lyda henne. — Huru? — Jag sade för att lyda henne, upprepade kapten Hector Lemblin. — Ah! sade Germain... Låt oss resonnera förståndigt, min käre husbonde... Ni vill döda denne man, säger ni. — Ja. — Hvarföre ? — Emedan jag hatar honom.