Dagens Nyheter – 4 april 1868, sida 1

I Den stat, som nu har försteget på reformernas bana, är — Österrike. Den katolska staten har en protestantisk premierminister — i Sverge får ett omvändt förhållande, enligt grurdlagen, ej ega rum — och denne kraftfulle man, hr von Beust, har redan gifvit landet en grundlag, som hör till de friaste i verlden samt försonat Ungern med det egentliga Österrike genom att gifva åt det förra landet allt hvad dess folk kämpade och blödde för år 1849. Knapt har han slutat detta Herkules-arbete förrän han angripit sjelfva statskyrkan genom att upphäfva det konkordat, som en reaktionär minister år 1855 afslöt med påfven och hvilket lade både kyrkan, skolan och familjen i det påfliga presterskapets våld. lr von Beust, understödd af liberala kolleger i statsrådet, framlade för riksdagen ett förslag att återinsätta den civila lagen om äktenskap i gällande kraft, så att presterlig vigsel ej skall vidare vara erforderlig. Båda kamrarne hafva antagit förslaget, i trots af prestpartiets väldiga motstånd. Till tramgången i andra kammaren bidrog icke minst ett lysande tal af grefve Anton Auersperg (bekant såsom frihetsskald under pseudonymen Anastasius Grän). Ur detta tal meddela vi några utdrag. Grefve Auersperg sade: Enligt mitt förmenande lefva vi alltsedan åren 1848 och 1849 principielt i en konstitutionell stat. Det parlamentariska system som då rådde har icke varit upphäfdt, utan endast afbrutet genom det bekanta reaktionära årtiondet 1851—1861. BSolferino heter slutet på denna tidrymd. Med d. 1 jan. 1861 blef det parlamentariska systemet ånyo högtidligt satt i kraft i Österrike, för att göra ända på missbruk och missförhållanden som förskrefvo sig från gamla tider. Men efter några få års förlopp blef detta system åter skjutet åt sidan, utan anledning. Königgrätz heter slutet på den tidrymden. Nu befinna vi oss omigen i en tid, då vi med glädje och hopp helsa ett vaknadt folkmedvetande. De anförda exemplen af de nederlag, som kostat oss Lombardiet, Venetien och främsta rummet inom tyska förbundet, ådagalägga huru hvarje ingrepp i folkets fria sjelfbestämvingsrätt har hämnat sig, den ena gången svårare än den andra. Skulle ett nytt afbrott inträffa i det nuvarande parlamentariska och könstitucionela systemet; — skulle man gö got nytt ingrepp i österrikiska folkets fria sjelfbestämningsrätt; — skulle statsmän, hvilka i de förra tiderna sutit vid statens roder, hafva mod att ännu en gång göra samma vågstycke och återigen hämmande och inskränkande ingripa i dessa rättigheter, då skulle säkerligen slutet på denna tidrymd få ett namn, hvilket jag ryser för att uttala. Faran att en så förfärlig händelse (österrikiska statens undergång) skall kunna inträffa, ligger helt och hållet i konkordatet — detta bollverk mot vårt århundrades kultursträfvanden och mot hela vårt intellektuela lif. Konkordatet är det tryckta Canossa. Tyska kejsaren Henrik IV måste, som man vet, i Carossa uti norra Italien förödmjuka sig inför den herrsklystne påfven Gregorius VII ända derhän att han midt i vintern väntade tre dagar och tre nätter, endast klädd i en botgörarskjorta af tagel, ute på gården till dess att påfven skänkte honom förlåtelse för att han satt sig upp mot påfvemakten.) Men staten kan icke vara en handtlangande pedell åt kyrkan, och kyrkan kan ej heller vara en poliskonstapel åt staten. Staten — den stat, som hvilar på den sedliga lagens och civilisationens starka grundvalar — måste sträfva att åtskilja hvad som tillkommer staten och hvad som tillkommer kyrkan — att genomföra grundsatsen: åt hvar och en sitt! Den afton, då andra kammaren hade antagit lagen om civiläktenskapet, var Wien illumineradt och dess befolkning jublade. Den kände sig med ens fri från det prer sterliga förtrycket, som är ett af de tyngsta.