Dagens Nyheter – 3 april 1868, sida 2

— Har ingen fara, bästa pappa, svarade Armand skrattande, mannen är borta på marknad och kommer ej hem förrän i morgon. Härmed red Armand sin väg. Qvällen var mörk och ingen måne syntes på himlahvalfvet. Om Armand ej haft sin hästs märkvärdiga instinkt att lita på, skulle han säkerligen hafva ridit vilse i den täta skogen, ty det var så mörkt att han ej kunde urskilja vägen. Men hans häst hade så många gånger tillryggalagt samma väg, att han efter en kaapp timmas galoppad stannade vid det ensliga trädet, hvarifrån den smala stigen utför afsatserna slingrade sig ned till stranden. Armand ämnade nu likasom förut hoppa ur sadeln och fastbinda sin häst vid detta träd, då han till sin stora förvåning såg att en annan äst intagit Rob-Roys plats. Derefter såg han en man på några stegs afstånd sitta på en sten. Denne reste sig nu och gick fram till honom. Armand stod orörlig. Hvad ville honom denne man? Mannen lade utan krus sin hand på Rob-Roys tygel. — Hvad vill ni? frågade Armand, förande handen till pistolhölstret. — Jag vill säga er, svarade Hector Lemblin — ty det var han — med af vrede darrande röst, jag vill säga er att Damen med svarta handsken ej kommer. Armand spratt till. Emellertid misstog han sig om den okändes afsigt och frågade: N — Kommer ni å hennes vägnar? — Jag kommer för att säga er att hon ej skall infinna sig, upprepade kaptenen, — Hvarföre ?