Dagens Nyheter – 2 april 1868, sida 3

drog Armand utför trappan, hvarunder han med en af förskräckelse darrande stämma sade till honom: : — Kom, kom, eller är hon förlorad... — Men... denne usling... hvem är han? frågade den unge mannen i det han sökte lösgöra sig ifrån Germsins jernhårda hand. — Kom! upprepade betjenten. Om ni ej flyr, så är hon förlorad... och ni vet ju att hon älskar er... Dessa sista ord hade på Armand en större verkan än betjentens muskelstyrka. Han visste att det understundom kan anses såsom tapperhet att spela den feges roll, det vill säga, att fly en fara, som på samma gång den hotar ens lif också blottställer den man älskar. Att undvika en sådan fara är i qvinDans ögon det största bevis på kärlek man kan ifva. 8 Armand visste detta och följde derföre utan motstånd Germain ned till stranden. Der väntade båten. Armand hoppade i denna, Germain fattade en af årorna och stötte farkosten ut ifrån land. — Vi måste bruka list, sade kammartjenaren, sedan han börjat ro, och dertöre först hålla åt vester och sedan, när vi äro utom synhåll, vända om mot öster. Det är visserligen ganska mörkt, men han har goda ögon. — Hvilken han? frågade Armand, skälfvande af vrede. . — Han, som sköt på er, vet jag. Och Germain, som förträffligt spelade alla slags roler, visste att åt sin. röst gifva ett så lifligt uttryck af förskräckelse som hade skotten gällt honom. — Mer ni vill då aldrig säga mig hvem denne man är? frågade Armand otåligt. — Denne man, sade Germain, som ville af