— Jag vot, hvar det är. — Dit begifver ni er.., — Aha! — Ni finner der omkring klockan nio den ifrågavarande mannen. Han väntar mig... — Godt; jag har hört nog. — Nej, vänta. Ni får icke taga några vapen med er, kom ihåg det... Och när ni blir honom varse, går ni fram till honom och säger: Det är icke värdt att ni i afton väntar Damen med svarta handsken ... Hvarför det? torde han fråga. — Nå hvad skall jag då svara? — Säg honom att ni är den som sköt på honom i går afton. — Ingenting annat? — Han förstår nog hvad ni vill, skall ni få se, och vet rätta sig derefter. Sedan stämmer ni möte med honom på samma ställe klockan åtta i morgon bittida och väljer värja, ty pistolen är ett borgerligt vapen och er ovärdigt. — Jag skall göra så. — Slutligen, sade Damen med svarta handsken, skall ni lägga stor vigt på att han ej medtager mer än ett vittne, ett enda; ni förstår ju? — Ja. Oaktadt sitt svar, tycktes kaptenen blifva smått förlägen vid den sista frågan. : — Apropos, sade han efter ett ögonblicks tystnad, hvem skall blifva mitt vittne — majoren kanhända? — Nej, svarade Damen med svarta handsken, ni skall taga en utaf era tjenare, hvilken som helst, Germain om ni så vill. Germain är er tillgifven, och går ej längre mina ärender. Kaptehen steg till häst, och red bort. Under tiden satte sig Damen med svarta handken ned och skref till öfverste Leon ett bref